Wie es alles begann

Min första lägenhet i Berlin låg på Gleimstrasse, närmaste hållplats Schönhauser Allee i Prenzlauer Berg. Man tog U2:an ovan jord sista biten. På den tiden gick tunnelbanan mellan Ruhleben och Vinetastrasse men numer kommer man ända till Pankow med U2:an. Jag minns att man skulle gå in i porten vid ett gym, och sen direkt upp till vänster. Trappuppgången hade onekligen sett sina bästa dagar då färgen flagnade kraftigt och det stank av urin, jag minns de förskräckta minerna hos mina kompisar Johanna och Helena som hälsade på där den där hösten 2000 när de såg var vi skulle gå upp. De undrade vad jag hamnat i för knarkarkvarter egentligen. Jag tror lägenheten låg på tredje våningen och huset var ett gammalt typiskt tyskt hus med koluppvärming. Eftersom ekonomin här i det forna Östberlin fortfarande inte var den bästa renoverade man bara varannan fasade av husen och vår fasad hörde naturligtvis till den orenoverade.
Jag och min dåvarande pojkvän Zac hyrde ett rum i lägenheten som var en tvåa med kök och badrum. En riktigt fräsch lägenhet trots det sunkiga yttret, och det enda negativa var väl just värmeförsörjningen som inte var den bästa. Som otroligt frusen person led jag kraftigt tills vi upptäckte att man kunde slå på ett element... I lägenheten bodde också Anja, en kompis till min brevkompis Sabine som varit vänlig nog att låta oss bo där till ett överkomligt pris. Men vissa dagar testades tålamodet mer än vanligt... Anja var extremt pedant och kunde inte tåla att vi stökat till i köket. Och med stöka till kunde hon mena att vi inte torkat av diskbänken ordentligt. Hon lämnade oftast små lappar skrivna på dålig engelska som vi knappt fattade och detta bidrog till en ganska frostig stämning mellan oss och vår hyresvärd.
Jag tyckte om området kring lägenheten, Mauerpark på gångavstånd och ett litet köpcenter 200 meter bort. Om man gick Gleimstrasse mot Schönhauser Allee och svängde vänster precis vid den stora biografen (bara dubbade filmer dock) hamnade man snabbt vid dåtidens Berlins trevligaste Dönerman. Mosaik döner var alltid öppet, och då menar jag alltid. Tyvärr finns den inte kvar idag, var tvungen att kolla vid ett senare besök i Berlin...

Det var alltså så jag spenderade min första tid i Berlin, Zac flyttade och jag hängde på. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli så handlöst och brutalt förälskad i staden... En kärlek som fick mig att återvända.

Min andra lägenhet i Berlin kändes väldigt långt ifrån det ruffiga och slitna Prenzlauer Berg, trots att den bara låg tio minuter med tram från min nya adress: Schlegelstrasse. En adress man direkt våndades över att behöva uttala en sen natt efter besök på olika barer till en taxichaufför. Men å andra sidan kunde man ju bo på Schlesischestrasse vid Schlesisches Tor. Lägenheten låg mittemellan två hållplatser, antingen kunde man välja S-Bahn vid Nordbahnhof eller ta U6:an vid Zinnowitzerstrasse. Fast sanningen att säga promenerade man mest eftersom läget var ypperligt med nära till Oranienburgerstrasse, Hackesher Markt, Friedrichstrasse och Unter den Linden. Den här trean, mitt i Mitte, delade jag med Zac och min kompis Kajsa som jag överatalat det senaste året att Berlin was the place to be. Jag är väldigt säker på att hon inte ångrat sitt val...
Lägenheten hade sjukt högt i tak, så högt att man behövde en stege för att nå upp, alla pallar, stolar och bord i världen räckte inte till. Detta innebar att vi hade dåligt med lampor i alla rum, i alla fall i taket. När jag och Kajsa anlände till Berlin, med Säfflebussen sent en kväll i oktober 2001 hade vi inte berättat för Zac att vi skulle komma just då, som vår medbrottsling hade vi valt ut Zacs kollega Elvis som lovat dyrt och heligt att hindra Zac från att lämna lägenheten. När jag ringde Elvis när vi var på ingång lade han till med sin mest spionlika röst och viskade att de var på plats. Zac var tydligen mer än lovligt förvirrad både innan vår ankomst och efter... Området kring lägenheten var långt mer kulturellt än den förra med Bertold Brecht-museet ett stenkast bort. Ett museum som jag dock aldrig uppfattade att det låg där förrän långt senare. Det finns också en kyrkkogård precis i korsningen Schlegelstrasse/Chaussestrasse där många tyska kulturpersonligheter ligger begravda, mer utförligt beskrivet i Carl-Johan Vallgrens Berlin¨på åtta kapitel. Det mest bisarra i området var en restaurang som serverade svenskt julbord efter konstens alla regler, dock förstod jag inte vad korvsalladen hade där att göra...
Apropå Dönermannen vid Gleimstrasse, här i Mitte fanns faktiskt en Ketchupmann. Alldeles i korsningen Oranienburgerstrasse och Friedrichstrasse finns en liten imbiss som säljer döner, turkisk pizza och pommes frites. En troligtvis sen kväll blev suget för stort för mig och jag beslöt mig för att köpa en pommesbricka på vägen hem från jobbet. Jag stegade fram till en man som jag senare skulle döpa till ketchupmannen och beställde. Han frågade om jag ville ha ketchup på och jag sade något i stil med: Ja, aber nur ein bisschen (Ja, men bara lite). Jag vet än idag inte om det var mitt usla uttal eller hans buslust, men en bricka fylld med ketchup och lite pommes fick jag, och ett brett flin från Ketchupmannen. Sedan den dagen morsade vi alltid på varann när jag gick förbi, men jag köpte aldrig mer pommes med ketchup av honom...

Min tredje lägenhet var bara min för en väldigt kort tid. Jag och Kajsa kunde inte motstå frestelsen utan återvände till staden i november 2005. Lånade under fyra dagars tid en lägenhet av min kompis Patrik som i sin tur bodde i andra hand. Vi fick lova att inte yppa ett ord om var vi bodde om vi skulle råka på någon i närheten av lägenheten som eventuellt kunde vara hans hyresvärd. Vi teg som muren. Lägenheten i fråga låg i Friedrichshain, ett helt nytt område för mig som vi hört vuxit mer och mer i popularitet sedan vår tid i Berlin. Eftersom vi tillbringat våra första två nätter i Berlin på ett lyxhotell var ombytet till en väldigt dåligt upplyst lägenhet i sletna Friedrichshain inte en dröm till en början. Men efter några dagar började vi gilla området mer och mer. Det dråpligaste som hände under vår tid här var när vi skulle gå hem från en klubb vid Warschauerstrasse och gick åt fel håll och irrade omkring i ett villakvarter i flera timmar... Men den historien tar jag en annan gång. Kvällen i fråga hade vi varit med på en Pubcrawl, en företeelse som kräver ett helt eget kapitel...

Willkommen

Frågor som möjligtvis kommer besvaras i den här bloggen?

- Var finns bästa dönern i Berlin?
- Finns vampyrbaren kvar?
- Varför sade ak:s chef alltid "Ich bringe dich um"?
- Är dubbningen av Vänner trovärdig?
- Varför kastar tyskarna fimpar på David Hasselhoff vid Brandenburger Tor?
- Är Kastanienallé världens trevligaste allé?
- Varför bor det extra många punkare med hundar (läs schäfrar) i Friedrichshain?
- Varför flockas drogförsäljarna vid Kottbusser Tor, och är det därför det finns så stora råttor just där?
- Är utsikten från riksdagskupolen värd tre timmars kö?
- Måste kan förstå turkiska för att överleva i Kreuzberg, Turkiets tredje största stad?
- Filmgalerie versus Videoworld. Vilket är bäst?
- Hur många Duploriegeln måste man äta för att få alla fotbollsspelarbilder till VM 2002, och VM 2006?

Das war's für heute, bis bald
ak