Just nu känner jag att jag måste göra något med mina bloggar. Om det blir en sammanslagning, en annorlunda vinkling eller om jag lägger ner helt vet jag inte. Medan jag filurer på det kommer jag inte lägga in några nya inlägg på varken Bibliotekariens bästa eller Mitte und mehr.
Hoppas vi ses igen!
Monday, October 6, 2008
Wednesday, July 2, 2008
Füssball
Så här precis i efterdyningarna av ännu ett mästerskap i fotboll, kommer många fotbollsrelaterade minnen från VM 2002 tillbaka. Ett av de starkaste är när jag och Kajsa gick genom stan en dag och passerade den judiska synagogan på Oranienburgerstrasse. Utanför där står alltid minst två poliser, och det går alltid att läsa av hur stressad situationen i Israel och Palestina är genom att räkna polisstyrkan. Ibland kunde det även stå en hel bandvagn utanför och då visste man att det var fara på färde. Just den här eftermiddagen stod dock endast två poliser, båda beväpnande med varsin k-pist och en bister uppsyn.
Så här i fotbolls-VM tider hade Kajsa för dagen valt en vit t-shirt med "England" tryckt över bröstet. England hade ju vid tillfället ändå en svensk förbundskapten och det var en snygg tröja så det var ju inte så märkligt att hon valt just den tröjan. När vi passerar vakterna ropar den ena till och vinkar att vi ska komma fram. Vi kliver nervöst fram till dem.
Den ena vakten tittar extra strängt på oss, pekar på Kajsa och säger utan att dra på munnen ett endaste dugg:
"- Das soll gelb, rot und schwarz sein. Gehst du sofort nach Hause und zieshst du um!"
(Det ska vara gult, rött och svart. Gå direkt hem och byt om.)
Vilket val hade du gjort? 1. Lovat dyrt och heligt att gå hem och byta om. 2. Trotsa en skitstor kille beväpnad med k-pist.
Roligt ändå att fotboll engagerar alla, men ibland får man passa sig vad man har på sig för kläder.
Så här i fotbolls-VM tider hade Kajsa för dagen valt en vit t-shirt med "England" tryckt över bröstet. England hade ju vid tillfället ändå en svensk förbundskapten och det var en snygg tröja så det var ju inte så märkligt att hon valt just den tröjan. När vi passerar vakterna ropar den ena till och vinkar att vi ska komma fram. Vi kliver nervöst fram till dem.
Den ena vakten tittar extra strängt på oss, pekar på Kajsa och säger utan att dra på munnen ett endaste dugg:
"- Das soll gelb, rot und schwarz sein. Gehst du sofort nach Hause und zieshst du um!"
(Det ska vara gult, rött och svart. Gå direkt hem och byt om.)
Vilket val hade du gjort? 1. Lovat dyrt och heligt att gå hem och byta om. 2. Trotsa en skitstor kille beväpnad med k-pist.
Roligt ändå att fotboll engagerar alla, men ibland får man passa sig vad man har på sig för kläder.
Monday, June 16, 2008
Vilse i pannkakan en gång till
Lokalsinne har aldrig varit min starka sida och det har bevisats gång på gång, bland annat i den här bloggen. Detta är verkligen en outömlig källa och här följer ännu en liten anekdot i ämnet.
Det var en sån där typisk dag i Berlin när man plötsligt slogs av en överväldigande lust att gå på popklubb. Detta hände mig och min ständiga vapendragare Kajsa ganska ofta och som tur var kunde behovet tillfredställas på ett enkelt sätt. Minst en gång i veckan anordnas Karrera Klub - stans bästa klubb för popmusik. Temat kunde vara till exempel indiepop, britpop eller alternative. Klubben flyttar omkring på olika ställen så oftast fick man bekanta sig med en ny del av stan. Just den här dagen skulle arangemanget vara i Volkspark Friedrichshain. En park som varken jag eller Kajsa besökt tidigare, men vår uppfattning innan vi begav oss hemifrån var: "Hur stor kan den vara?" Hur svårt kan det vara att hitta?". Svaret på dessa frågor var: 1. Enorm. 2. Jättesvårt.
Vi anländer parken glada i hågen och börjar traska den vägen som kändes mest naturlig. Vi ser ett hus.
"Titta! Där måste det vara".
Det var det inte. Vi fortsätter och ser ett till hus.
"Titta! Men där måste det verkligen vara".
Men icke. Detta upprepar sig flertalet gånger och till slut inser vi att vi är tillbaka där vi började utan att ha hittat någon Karrera Klub. Ok, ny väg och nya krafter.
Flera timmar senare (jag skojar inte) har det till och med hunnit bli mörkt och vi har fortfarande inte hittat någon popklubb. Vi beslutar oss för att fråga efter vägen. En mycket bra idé om vi inte råkat fråga de flummigaste personerna i hela parken. Den öppna elden och de akrobatiska övningarna kanske borde gett oss en hint, så här i efterhand ser jag plötsligt nycirkusartisen Katla framför mig. Beskrivningen de gav påminde en del om en scen i filmen "Can't hardly wait" där en av huvudpersonerna som spelas av Jennifer Love Hewitt frågar några stenade killar om vem Preston Meyers är. Deras svar är ungefär: "He's kind of tall, he's got like hair and he often wears like a t-shirt."
Jag minns inte riktigt hur det gick till men plötsligt ser vi ljuset. Halleluja! Väl inne glömmer vi alla våra tidigare bekymmer, och när DJ:n spelar vår önskelåt "Touch me" med Weeping Willows är lyckan total. Och det var tur det var vi var de enda som rödje på dansgolvet till den låten... Mission accomplished, men jag skulle aldrig hitta tillbaka igen.
Kajsa? Du kanske har lite fler detaljer att bidra med?
Det var en sån där typisk dag i Berlin när man plötsligt slogs av en överväldigande lust att gå på popklubb. Detta hände mig och min ständiga vapendragare Kajsa ganska ofta och som tur var kunde behovet tillfredställas på ett enkelt sätt. Minst en gång i veckan anordnas Karrera Klub - stans bästa klubb för popmusik. Temat kunde vara till exempel indiepop, britpop eller alternative. Klubben flyttar omkring på olika ställen så oftast fick man bekanta sig med en ny del av stan. Just den här dagen skulle arangemanget vara i Volkspark Friedrichshain. En park som varken jag eller Kajsa besökt tidigare, men vår uppfattning innan vi begav oss hemifrån var: "Hur stor kan den vara?" Hur svårt kan det vara att hitta?". Svaret på dessa frågor var: 1. Enorm. 2. Jättesvårt.
Vi anländer parken glada i hågen och börjar traska den vägen som kändes mest naturlig. Vi ser ett hus.
"Titta! Där måste det vara".
Det var det inte. Vi fortsätter och ser ett till hus.
"Titta! Men där måste det verkligen vara".
Men icke. Detta upprepar sig flertalet gånger och till slut inser vi att vi är tillbaka där vi började utan att ha hittat någon Karrera Klub. Ok, ny väg och nya krafter.
Flera timmar senare (jag skojar inte) har det till och med hunnit bli mörkt och vi har fortfarande inte hittat någon popklubb. Vi beslutar oss för att fråga efter vägen. En mycket bra idé om vi inte råkat fråga de flummigaste personerna i hela parken. Den öppna elden och de akrobatiska övningarna kanske borde gett oss en hint, så här i efterhand ser jag plötsligt nycirkusartisen Katla framför mig. Beskrivningen de gav påminde en del om en scen i filmen "Can't hardly wait" där en av huvudpersonerna som spelas av Jennifer Love Hewitt frågar några stenade killar om vem Preston Meyers är. Deras svar är ungefär: "He's kind of tall, he's got like hair and he often wears like a t-shirt."
Jag minns inte riktigt hur det gick till men plötsligt ser vi ljuset. Halleluja! Väl inne glömmer vi alla våra tidigare bekymmer, och när DJ:n spelar vår önskelåt "Touch me" med Weeping Willows är lyckan total. Och det var tur det var vi var de enda som rödje på dansgolvet till den låten... Mission accomplished, men jag skulle aldrig hitta tillbaka igen.
Kajsa? Du kanske har lite fler detaljer att bidra med?
Sunday, May 4, 2008
Pub Crawl
Hösten 2005 blev frestelsen för stor mig och min forna Berlinkombo Kajsa. Väskan var packad och flygbiljetten var bokad: Det var dags att åetrvända. Bara för fem dagar, men i alla fall. Längtan var minst lika stor som förhoppningarna om en underbar vistelse i den tyska huvudstaden i början av november.
Vår tredje natt i stan, när vi flitigt avverkat alla gamla favoriter: Döner, Baren med djurtema som jag inte minns vad den heter, Wom, Oranienburgerstrasse, Kastanienallé, Schwarzes café (visst var vi där en sväng?), Schlegelstrasse och Strandbaren, tyckte vi det var dags att prova något nytt. Vår allra första dag i stan när vi intog resans första kaffe på Starbucks (blev inte den sista eftersom vi hade 2 för 1 där) hittade vi en broschyr om en tilldragelse vid namn Pub Crawl. På omslaget vittnade fleratalet unga människor om "The best night of my life", "A wonderful way to meet new people" och "And it's almost free too!". Konceptet var tydligen att möta upp ett gäng likasinnade som ville se vad staden har att erbjuda, betala 10 Euro och sen besöka flertalet barer och inte betala en spänn till. Lät ju alldeles för bra för att vara sant så detta besölt vi oss raskt att vi måste prova på.
Som sagt, vår tredje kväll i stan beger vi oss från vår lånade lägenhet i Friedrichhain in till Oranienburgerstrasse och baren Silberfisch. Ett ganska sunkigt ställe i mitt tycke där jag en gång träffade på en av alla otaliga chefer jag provjobbat för i Berlins restaurangvärld. Just den här var chef för Dietrich's, ett snobbigt hotellcafé där jag jobbade gratis inte mindre än två kvällar utan att bli erbjuden något jobb. Hur som helst. Här skulle startskottet för Pub Crawlen gå och efter lite letande hittade vi en glad australiensare som verkade vara lite chef för tillställningen. Vi betalade våra 10 Euro och fick varsitt plastglas och en vodkashot. Den utlovade gratis alkoholen på alla barer visade sig istället vara gratis vodkashots mellan barerna, så kan det gå när man inte läser mellan raderna. Som tur är, är ju inte ölen känd för att vara dyr i den här stan så vi gjorde väl inte av med extremt mycket pengar ändå...
Första anhalten efter Silberfisch var Pimm's. En lite glassigare bar där vi helt seriöst funderade på att åka hem istället. Man fick direkt en känsla av att alla andra som var med och Pub Crawlade kände varann och vi kände oss inte bara lite utanför. Vi gjorde ett muntligt löfte om att om det inte blev roligare på nästa ställe så skulle vi lämna det här gänget och dra på popklubb i Prenzlauer Berg istället.
Nästa anhalt var Café Zapata. En bar som ligger längst ner i Tacheles, ett av de sista ockuperade husen i Östberlin som dessutom funkar som fristad för konstnärer. Dessutom finns en trevlig bio längst upp med shysst utsikt. Nu började det hända grejer. Från sura miner till mungiporna upp på bara några minuter. Jag vet inte om det var vodkashoten, ett par Becks, eller den gemytliga omgivningen, Café Zapata är en trevlig bar som brukar anordna diverse spelningar. Vet att jag skulle se någon där en gång men vi kom försent och det var redan slut... Hmm, undrar vilka det var. Detsamma hände även en gång när Soundtrack of our lives skulle spela i stan men det var ute vid Ostbahnhof så det kan inte ha varit här.
Tredje baren ankom vi efter en lång promenad, och ganska många vodkashots. På vägen dit samspråkade jag med en australiensare, en riktig surfarkille, och diskussionen blev till slut ganska hetsig då vi inte var överens om var man skulle bo i Berlin. Han förespråkade Väst och jag Öst. Fast senare under kvällen hävdade han bestämt att han skulle gifta sig med mig så han verkade inte tycka det var ett stort problem. Jag var inte riktigt inne på hans linje där heller.
Sista anhalten betydde att ta S-Bahn västerut och gå på en klubb som jag tyvärr tappat namnet på, men den låg i S-Bahnhållplatsen vid Warschauer strasse. Lovar att det inte har något med vodkashotsen att göra att den trillat ur mitt minne. På vägen dit träffade vi Mary, som jag fortfarande, om än sporadiskt har lite e-postkontakt med. Klubben var gigantisk, musiken var hög, vodkashotsen hade gjort sitt och klockan fem (vid stängning anturligtvis) var det dags att knata hem. Vi bor precis runt hörnet, hojatde jag och det gjorde vi iofs men det var inte åt det hållet vi gick.
Efter två timmar i diverse villakvarter och vi var tillbaka ungefär där vi startade, vid Ostbahnhof. Vi gav upp och inväntade första morgontåget hem. Det skulle dock dröja en stund och efter ungefär en miljon vodkashots och ingen mat kände vi att det kurrade en del i magen. Vi beslöt oss för att ta oss en välbehövlig burgare på McDonalds, men det visade sig att någon bytt ut alla våra pengar mot Pfand-polletter. I Tyskland är de nämligen så fiffiga att man får en polett som pant när man lämnar in sitt dricksglas och då får man i sin tur rabatt på nästa öl man köper. Win win situation, billigare för kunden och ingen behöver plocka glas på stället. Personalen på McDonalds förklarade vänligt men bestämt att de inte tog polletter som betalning, och till slut lyckades vi skrapa ihop nog med mynt för att kunna köpa ett Chickenmeal att dela på. Många fniss senare kunde vi äntligen sätta oss på S-bahn, byta till U-bahn vid Alexanderplatz för att runt 9-snåret landa i lägenheten. När jag sedan vaknade upp igen var det med ett ryck och en mycket klar bild av vilken väg vi skulle gått för att ha kommit direkt hem på tio minuter...
Vår tredje natt i stan, när vi flitigt avverkat alla gamla favoriter: Döner, Baren med djurtema som jag inte minns vad den heter, Wom, Oranienburgerstrasse, Kastanienallé, Schwarzes café (visst var vi där en sväng?), Schlegelstrasse och Strandbaren, tyckte vi det var dags att prova något nytt. Vår allra första dag i stan när vi intog resans första kaffe på Starbucks (blev inte den sista eftersom vi hade 2 för 1 där) hittade vi en broschyr om en tilldragelse vid namn Pub Crawl. På omslaget vittnade fleratalet unga människor om "The best night of my life", "A wonderful way to meet new people" och "And it's almost free too!". Konceptet var tydligen att möta upp ett gäng likasinnade som ville se vad staden har att erbjuda, betala 10 Euro och sen besöka flertalet barer och inte betala en spänn till. Lät ju alldeles för bra för att vara sant så detta besölt vi oss raskt att vi måste prova på.
Som sagt, vår tredje kväll i stan beger vi oss från vår lånade lägenhet i Friedrichhain in till Oranienburgerstrasse och baren Silberfisch. Ett ganska sunkigt ställe i mitt tycke där jag en gång träffade på en av alla otaliga chefer jag provjobbat för i Berlins restaurangvärld. Just den här var chef för Dietrich's, ett snobbigt hotellcafé där jag jobbade gratis inte mindre än två kvällar utan att bli erbjuden något jobb. Hur som helst. Här skulle startskottet för Pub Crawlen gå och efter lite letande hittade vi en glad australiensare som verkade vara lite chef för tillställningen. Vi betalade våra 10 Euro och fick varsitt plastglas och en vodkashot. Den utlovade gratis alkoholen på alla barer visade sig istället vara gratis vodkashots mellan barerna, så kan det gå när man inte läser mellan raderna. Som tur är, är ju inte ölen känd för att vara dyr i den här stan så vi gjorde väl inte av med extremt mycket pengar ändå...
Första anhalten efter Silberfisch var Pimm's. En lite glassigare bar där vi helt seriöst funderade på att åka hem istället. Man fick direkt en känsla av att alla andra som var med och Pub Crawlade kände varann och vi kände oss inte bara lite utanför. Vi gjorde ett muntligt löfte om att om det inte blev roligare på nästa ställe så skulle vi lämna det här gänget och dra på popklubb i Prenzlauer Berg istället.
Nästa anhalt var Café Zapata. En bar som ligger längst ner i Tacheles, ett av de sista ockuperade husen i Östberlin som dessutom funkar som fristad för konstnärer. Dessutom finns en trevlig bio längst upp med shysst utsikt. Nu började det hända grejer. Från sura miner till mungiporna upp på bara några minuter. Jag vet inte om det var vodkashoten, ett par Becks, eller den gemytliga omgivningen, Café Zapata är en trevlig bar som brukar anordna diverse spelningar. Vet att jag skulle se någon där en gång men vi kom försent och det var redan slut... Hmm, undrar vilka det var. Detsamma hände även en gång när Soundtrack of our lives skulle spela i stan men det var ute vid Ostbahnhof så det kan inte ha varit här.
Tredje baren ankom vi efter en lång promenad, och ganska många vodkashots. På vägen dit samspråkade jag med en australiensare, en riktig surfarkille, och diskussionen blev till slut ganska hetsig då vi inte var överens om var man skulle bo i Berlin. Han förespråkade Väst och jag Öst. Fast senare under kvällen hävdade han bestämt att han skulle gifta sig med mig så han verkade inte tycka det var ett stort problem. Jag var inte riktigt inne på hans linje där heller.
Sista anhalten betydde att ta S-Bahn västerut och gå på en klubb som jag tyvärr tappat namnet på, men den låg i S-Bahnhållplatsen vid Warschauer strasse. Lovar att det inte har något med vodkashotsen att göra att den trillat ur mitt minne. På vägen dit träffade vi Mary, som jag fortfarande, om än sporadiskt har lite e-postkontakt med. Klubben var gigantisk, musiken var hög, vodkashotsen hade gjort sitt och klockan fem (vid stängning anturligtvis) var det dags att knata hem. Vi bor precis runt hörnet, hojatde jag och det gjorde vi iofs men det var inte åt det hållet vi gick.
Efter två timmar i diverse villakvarter och vi var tillbaka ungefär där vi startade, vid Ostbahnhof. Vi gav upp och inväntade första morgontåget hem. Det skulle dock dröja en stund och efter ungefär en miljon vodkashots och ingen mat kände vi att det kurrade en del i magen. Vi beslöt oss för att ta oss en välbehövlig burgare på McDonalds, men det visade sig att någon bytt ut alla våra pengar mot Pfand-polletter. I Tyskland är de nämligen så fiffiga att man får en polett som pant när man lämnar in sitt dricksglas och då får man i sin tur rabatt på nästa öl man köper. Win win situation, billigare för kunden och ingen behöver plocka glas på stället. Personalen på McDonalds förklarade vänligt men bestämt att de inte tog polletter som betalning, och till slut lyckades vi skrapa ihop nog med mynt för att kunna köpa ett Chickenmeal att dela på. Många fniss senare kunde vi äntligen sätta oss på S-bahn, byta till U-bahn vid Alexanderplatz för att runt 9-snåret landa i lägenheten. När jag sedan vaknade upp igen var det med ett ryck och en mycket klar bild av vilken väg vi skulle gått för att ha kommit direkt hem på tio minuter...
Monday, February 25, 2008
Ein bibliothekar in Berlin
Redan när jag bodde i Berlin hade jag en förkärlek för bibliotek, trots att detta var flera år innan jag började plugga till bibliotekarie. En av de allra första dagarna i den tyska huvudstaden begav jag mig till ett av de största i staden som ligger precis vid nybyggda området kring Potsdamer Platz.
Det första som händer när jag kliver innanför dörrarna är att jag måste skaffa ett lånekort. Inte speciellt konstigt, det måste man ju även göra i Sverige. Skillnaden var att man i Sverige lägger tonvikten på att man har en giltig legitimation. Inte i Tyskland. Här är det ett hyreskontrakt som är din viktigaste ägodel. Om du inte kan uppvisa att du har någonstans att bo spelar det ingen roll vem du är. Jag återkommer till vikten av ett hyreskontrakt vid senare tillfälle, då detta dyker upp hela tiden i det här landet. Efter att ha visat upp mitt hyreskontrakt, på en lägenhet jag hyrde i tredje hand och absolut inte stod på kontraktet på egentligen, fick jag dessutom punga ut med x antal D-mark för att få ut mitt lånekort. Kändes också väldigt märkligt då man är van vid gamla goda Sveriges bibliotekspolitik där det är en viss heder i att första lånekortet på ett bibliotek alltid ska vara gratis.
Men detta var bara början på mitt besök på biblioteket ála absurdum. För att få gå vidare in på själva biblioteket måste man passera en garderob. Och då menar jag verkligen måste. Inga ytterkläder får medtagas in. Har man dessutom med sig någon slags väska måste den läggas i en genomskinlig påse (ja detta är helt sant) innan man får gå in. Tyskarna visar återigen sin förmåga och önskan att peka med hela handen.
Efter vad som kändes som en mindre evighet fick jag äntligen äntra biblioteket. Jag gick runt en stund och reagerade på att biblioteket främst verkade bestå av massor av små egna avdelningar som alla hade stöldbågar som man var tvungen att passera både för att komma in och ut. Jag hittade bara facklitteratur, och bara referensböcker. Efter en ganska lång stund av allmän förvirring dristade jag mig till att fråga en av de allvetande bibliotekarierna hur det hela gick till. Resultatet av chockerande. Det visade sig att inga av de böcker som var uppställda i biblioteket var till hemlån. Man fick bara låna dem på plats. Om man ville låna hem en bok var man först tvungen att söka efter den i katalogen, reservera den där och sedan vänta minst tre timmar för att få ut boken.
Så mitt första, och enda, biblioteksbesök i Berlin slutade med att jag kom hem tomhänt. Måste vara första gången.
Det första som händer när jag kliver innanför dörrarna är att jag måste skaffa ett lånekort. Inte speciellt konstigt, det måste man ju även göra i Sverige. Skillnaden var att man i Sverige lägger tonvikten på att man har en giltig legitimation. Inte i Tyskland. Här är det ett hyreskontrakt som är din viktigaste ägodel. Om du inte kan uppvisa att du har någonstans att bo spelar det ingen roll vem du är. Jag återkommer till vikten av ett hyreskontrakt vid senare tillfälle, då detta dyker upp hela tiden i det här landet. Efter att ha visat upp mitt hyreskontrakt, på en lägenhet jag hyrde i tredje hand och absolut inte stod på kontraktet på egentligen, fick jag dessutom punga ut med x antal D-mark för att få ut mitt lånekort. Kändes också väldigt märkligt då man är van vid gamla goda Sveriges bibliotekspolitik där det är en viss heder i att första lånekortet på ett bibliotek alltid ska vara gratis.
Men detta var bara början på mitt besök på biblioteket ála absurdum. För att få gå vidare in på själva biblioteket måste man passera en garderob. Och då menar jag verkligen måste. Inga ytterkläder får medtagas in. Har man dessutom med sig någon slags väska måste den läggas i en genomskinlig påse (ja detta är helt sant) innan man får gå in. Tyskarna visar återigen sin förmåga och önskan att peka med hela handen.
Efter vad som kändes som en mindre evighet fick jag äntligen äntra biblioteket. Jag gick runt en stund och reagerade på att biblioteket främst verkade bestå av massor av små egna avdelningar som alla hade stöldbågar som man var tvungen att passera både för att komma in och ut. Jag hittade bara facklitteratur, och bara referensböcker. Efter en ganska lång stund av allmän förvirring dristade jag mig till att fråga en av de allvetande bibliotekarierna hur det hela gick till. Resultatet av chockerande. Det visade sig att inga av de böcker som var uppställda i biblioteket var till hemlån. Man fick bara låna dem på plats. Om man ville låna hem en bok var man först tvungen att söka efter den i katalogen, reservera den där och sedan vänta minst tre timmar för att få ut boken.
Så mitt första, och enda, biblioteksbesök i Berlin slutade med att jag kom hem tomhänt. Måste vara första gången.
Subscribe to:
Posts (Atom)
