Pub Crawl

Hösten 2005 blev frestelsen för stor mig och min forna Berlinkombo Kajsa. Väskan var packad och flygbiljetten var bokad: Det var dags att åetrvända. Bara för fem dagar, men i alla fall. Längtan var minst lika stor som förhoppningarna om en underbar vistelse i den tyska huvudstaden i början av november.

Vår tredje natt i stan, när vi flitigt avverkat alla gamla favoriter: Döner, Baren med djurtema som jag inte minns vad den heter, Wom, Oranienburgerstrasse, Kastanienallé, Schwarzes café (visst var vi där en sväng?), Schlegelstrasse och Strandbaren, tyckte vi det var dags att prova något nytt. Vår allra första dag i stan när vi intog resans första kaffe på Starbucks (blev inte den sista eftersom vi hade 2 för 1 där) hittade vi en broschyr om en tilldragelse vid namn Pub Crawl. På omslaget vittnade fleratalet unga människor om "The best night of my life", "A wonderful way to meet new people" och "And it's almost free too!". Konceptet var tydligen att möta upp ett gäng likasinnade som ville se vad staden har att erbjuda, betala 10 Euro och sen besöka flertalet barer och inte betala en spänn till. Lät ju alldeles för bra för att vara sant så detta besölt vi oss raskt att vi måste prova på.

Som sagt, vår tredje kväll i stan beger vi oss från vår lånade lägenhet i Friedrichhain in till Oranienburgerstrasse och baren Silberfisch. Ett ganska sunkigt ställe i mitt tycke där jag en gång träffade på en av alla otaliga chefer jag provjobbat för i Berlins restaurangvärld. Just den här var chef för Dietrich's, ett snobbigt hotellcafé där jag jobbade gratis inte mindre än två kvällar utan att bli erbjuden något jobb. Hur som helst. Här skulle startskottet för Pub Crawlen gå och efter lite letande hittade vi en glad australiensare som verkade vara lite chef för tillställningen. Vi betalade våra 10 Euro och fick varsitt plastglas och en vodkashot. Den utlovade gratis alkoholen på alla barer visade sig istället vara gratis vodkashots mellan barerna, så kan det gå när man inte läser mellan raderna. Som tur är, är ju inte ölen känd för att vara dyr i den här stan så vi gjorde väl inte av med extremt mycket pengar ändå...

Första anhalten efter Silberfisch var Pimm's. En lite glassigare bar där vi helt seriöst funderade på att åka hem istället. Man fick direkt en känsla av att alla andra som var med och Pub Crawlade kände varann och vi kände oss inte bara lite utanför. Vi gjorde ett muntligt löfte om att om det inte blev roligare på nästa ställe så skulle vi lämna det här gänget och dra på popklubb i Prenzlauer Berg istället.

Nästa anhalt var Café Zapata. En bar som ligger längst ner i Tacheles, ett av de sista ockuperade husen i Östberlin som dessutom funkar som fristad för konstnärer. Dessutom finns en trevlig bio längst upp med shysst utsikt. Nu började det hända grejer. Från sura miner till mungiporna upp på bara några minuter. Jag vet inte om det var vodkashoten, ett par Becks, eller den gemytliga omgivningen, Café Zapata är en trevlig bar som brukar anordna diverse spelningar. Vet att jag skulle se någon där en gång men vi kom försent och det var redan slut... Hmm, undrar vilka det var. Detsamma hände även en gång när Soundtrack of our lives skulle spela i stan men det var ute vid Ostbahnhof så det kan inte ha varit här.

Tredje baren ankom vi efter en lång promenad, och ganska många vodkashots. På vägen dit samspråkade jag med en australiensare, en riktig surfarkille, och diskussionen blev till slut ganska hetsig då vi inte var överens om var man skulle bo i Berlin. Han förespråkade Väst och jag Öst. Fast senare under kvällen hävdade han bestämt att han skulle gifta sig med mig så han verkade inte tycka det var ett stort problem. Jag var inte riktigt inne på hans linje där heller.

Sista anhalten betydde att ta S-Bahn västerut och gå på en klubb som jag tyvärr tappat namnet på, men den låg i S-Bahnhållplatsen vid Warschauer strasse. Lovar att det inte har något med vodkashotsen att göra att den trillat ur mitt minne. På vägen dit träffade vi Mary, som jag fortfarande, om än sporadiskt har lite e-postkontakt med. Klubben var gigantisk, musiken var hög, vodkashotsen hade gjort sitt och klockan fem (vid stängning anturligtvis) var det dags att knata hem. Vi bor precis runt hörnet, hojatde jag och det gjorde vi iofs men det var inte åt det hållet vi gick.

Efter två timmar i diverse villakvarter och vi var tillbaka ungefär där vi startade, vid Ostbahnhof. Vi gav upp och inväntade första morgontåget hem. Det skulle dock dröja en stund och efter ungefär en miljon vodkashots och ingen mat kände vi att det kurrade en del i magen. Vi beslöt oss för att ta oss en välbehövlig burgare på McDonalds, men det visade sig att någon bytt ut alla våra pengar mot Pfand-polletter. I Tyskland är de nämligen så fiffiga att man får en polett som pant när man lämnar in sitt dricksglas och då får man i sin tur rabatt på nästa öl man köper. Win win situation, billigare för kunden och ingen behöver plocka glas på stället. Personalen på McDonalds förklarade vänligt men bestämt att de inte tog polletter som betalning, och till slut lyckades vi skrapa ihop nog med mynt för att kunna köpa ett Chickenmeal att dela på. Många fniss senare kunde vi äntligen sätta oss på S-bahn, byta till U-bahn vid Alexanderplatz för att runt 9-snåret landa i lägenheten. När jag sedan vaknade upp igen var det med ett ryck och en mycket klar bild av vilken väg vi skulle gått för att ha kommit direkt hem på tio minuter...