Vilse i pannkakan en gång till

Lokalsinne har aldrig varit min starka sida och det har bevisats gång på gång, bland annat i den här bloggen. Detta är verkligen en outömlig källa och här följer ännu en liten anekdot i ämnet.

Det var en sån där typisk dag i Berlin när man plötsligt slogs av en överväldigande lust att gå på popklubb. Detta hände mig och min ständiga vapendragare Kajsa ganska ofta och som tur var kunde behovet tillfredställas på ett enkelt sätt. Minst en gång i veckan anordnas Karrera Klub - stans bästa klubb för popmusik. Temat kunde vara till exempel indiepop, britpop eller alternative. Klubben flyttar omkring på olika ställen så oftast fick man bekanta sig med en ny del av stan. Just den här dagen skulle arangemanget vara i Volkspark Friedrichshain. En park som varken jag eller Kajsa besökt tidigare, men vår uppfattning innan vi begav oss hemifrån var: "Hur stor kan den vara?" Hur svårt kan det vara att hitta?". Svaret på dessa frågor var: 1. Enorm. 2. Jättesvårt.

Vi anländer parken glada i hågen och börjar traska den vägen som kändes mest naturlig. Vi ser ett hus.
"Titta! Där måste det vara".
Det var det inte. Vi fortsätter och ser ett till hus.
"Titta! Men där måste det verkligen vara".
Men icke. Detta upprepar sig flertalet gånger och till slut inser vi att vi är tillbaka där vi började utan att ha hittat någon Karrera Klub. Ok, ny väg och nya krafter.

Flera timmar senare (jag skojar inte) har det till och med hunnit bli mörkt och vi har fortfarande inte hittat någon popklubb. Vi beslutar oss för att fråga efter vägen. En mycket bra idé om vi inte råkat fråga de flummigaste personerna i hela parken. Den öppna elden och de akrobatiska övningarna kanske borde gett oss en hint, så här i efterhand ser jag plötsligt nycirkusartisen Katla framför mig. Beskrivningen de gav påminde en del om en scen i filmen "Can't hardly wait" där en av huvudpersonerna som spelas av Jennifer Love Hewitt frågar några stenade killar om vem Preston Meyers är. Deras svar är ungefär: "He's kind of tall, he's got like hair and he often wears like a t-shirt."

Jag minns inte riktigt hur det gick till men plötsligt ser vi ljuset. Halleluja! Väl inne glömmer vi alla våra tidigare bekymmer, och när DJ:n spelar vår önskelåt "Touch me" med Weeping Willows är lyckan total. Och det var tur det var vi var de enda som rödje på dansgolvet till den låten... Mission accomplished, men jag skulle aldrig hitta tillbaka igen.

Kajsa? Du kanske har lite fler detaljer att bidra med?