Jag var nästan ända nere vid Monbijouplatz i slutet av Oranienburgerstrasse och hade i stort sett gett upp hoppet om napp på jobbfronten. Jag hade gått in på varje restaurang och bar och på kraftigt knackig tyska frågat om möjligheter till arbete, utan framgång. Jag gick in på en av de sista ställena på vänster sida av gatan, precis där den delar sig i två, läste "Restaurang Mansy" på skylten och klev modfälld upp för trapporna. En till synes ganska liten restaurang, nästan inga människor, men väl en kvinna bakom baren. Jag körde min standardreplik till henne: "Hallo, mein name ist Anna und ich komme aus Schweden. Ich suche Arbeit." Istället för det sedvanliga: "Leider haben wir in Moment kein Platz frei", tittade hon på mig länge och sa sedan: "Moment, ich bringe der Chef." Der Chef var en man i 45-årsåldern, tunnhårig och med högt hårfäste, som såg ut att ha arabiskt ursprung. Jag minns knappt vad han sa, men jag minns att jag kände mig väldigt underlägsen på grund av min dåliga tyska, men jag fattade i alla fall att han erbjöd mig att komma tillbaka och börja jobba veckan därpå. Jag fullkomligt flög ut från restaurangen med extremt lätta steg. Vad jag inte visste då var att jag skulle gå ut från restaurangen med lika lätta steg fyra månader senare, oerhört tacksam för att aldrig behöva sätta min for där igen.
Fortsättning följer snart...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment