I väntan på nästa...

I brist på anmat material lägger jag in ett gammalt inlägg från en gammal blogg...

Fick massa fina bilder från Berlin av Philip igår och det gjorde verkligen att "hemlängtan" gjorde sig påmind. Jag fattar inte varför och hur jag kan sakna en stad så mycket, för det är verkligen främst staden i sig jag saknar. Det är ju inte direkt någon av mina gamla vänner som bor kvar där men ändå gör det lite ont i hjärtat varje gång jag ser klottret på Tacheles eller Al Rajs skylt, om än så bara på bild. När jag var där i höstas med Kajsa hade jag ändå känslan när jag åkte hem att det var bra att jag varit där och lite insett att jag inte vill flytta tillbaka, men nu minns jag inte längre hur den känslans känns. Igår var det exakt fyra år sedan jag gjorde min allra sista arbetsdag hos Mansy. Kan ju inte säga att jag saknar varken honom eller själva jobbet där, men jag lärde mig så otroligt mycket av den upplevelsen att det ändå känns som en extremt viktig del av mitt liv. Det var väldigt nyttigt att tvingas göra sig förstådd på knagglig tyska och att slita som ett djur för att tjäna lite pengar. Jag saknar ju ändå en del av de människor som jobbade på den där restaurangen... Bazam t.ex. Undrar vad han gör idag? Kanske han står kvar där bakom sin lilla disk och gör de godaste vegetariska pizzorna i världen? Jag lär ju aldrig gå in i det köket och kolla igen. Undrar om han har kvar den lilla svenska flaggan jag gav honom under fotbolls-vm för fyra år sen? Bor han kvar i korsningen mellan Friedrichstrasse och den där andra gatan där man går ner med alla trevliga barerna... Damn, vad heter den? Jag minns speciellt en kväll när jag inte jobbat utan bara gick förbi restaurangen och de skulle precis stänga. Jag och Bazam tog sällskap hem och pratade om allt och ingenting. Jag vet inte varför men det minnet är att av mina bästa från då. Då kände jag mig som jag hörde till, som om jag var en av dem på något konstigt vis. Undrar hur ett sådant egentligen obetydligt minne kan etsa sig fast så väl? Och Tanya, hon lyckades ju iaf lämna stället strax efter mig, undrar om hon ens är kvar i stan? Hon kanske har åkt hem till sin son i Ryssland som måste vara... 12? Jag minns så väl den där sista dagen på jobbet. Hur chefen i alla fall verkade lite ångerfull över hur han behandlat mig. Men jag kanske bara inbillade mig för att jag ville ha ett fint slut. Undrar om han fortfarande håller knivar mot sin personals hals och säger: Ich bringe dich um. Herregud! Hur stod jag ut egentligen? Det om nåt måste ju vara ett bevis på stadens storhet, att jag ändå stannade.Och alla andra jobb... My god. Snacka om skum restaurangbransch. Dåren på sixties som bad mig skriva upp alla drinkar jag kunde blanda och sedan påstå att min caipirinha innehöll för lite socker? Dessutom hade han en säng på sitt så kallade kontor och levde bara på frukt. De nitiska tvillingarna på kaffeplejset som bara satt där och såg uppstramade ut och ville att jag skulle jobba gratis tills jag kunde sköta kafeet helt själv, eller det amerikanska dinert där jag fick sparken efter en dag för att de skulle dra ner på arbetstiderna, som aldrig gav mig tillbaka alla satans papper man varit tvungen att skaffa. Och alla dessa människor som blixtrade förbi på alla provjobb och även andra ställen: Stephanie: Bei uns in München, Charlie the coffemaker, tonåriga Julias relation till medelålders chef, asiatiskan med bananflugorna, bartenderukrainskan som inte kunde hälla upp öl, wannabeesen på sixties, andrew på dietrichs som blåljög om allt, ketchupmannen, katha, joel, johnny och han med balkongen och de med bäbisen som fick en findus? pippi? alfons? und so weiter und so weiter.Det tråkigaste av allt är att jag enbart har minnesbilder av Berlin, knappt några riktiga bildbevis. Men det kanske är just därför allt får ett visst romantiskt sken, för att jag inte kan se hur det egentligen såg ut.