Demonstration

Det var en ovanligt solig lördag i november när NPD (Nationalsozialistisches partei Deutschlands), bestämde sig för att marschera genom Berlins gator för att sprida sitt budskap. NPD har jämförts med Hitlers nazistparti och tillhör den extrema högern i Tyskland. Inte nog med att de skulle gå genom stan, de hade till och med fått tillstånd att gå genom de judiska kvarteren, t.ex. förbi synagogan på Oranienburgerstrasse. Om någon sagt till mig där på morgonkvisten att dagen skulle sluta med att jag låg och tryckte bakom en soptunna för att inte bli gripen av polisen hade jag nog trott de skojat...

Intet ont anande följde jag med Zac ut för att tillsammans med våra kompisar Elvis, Nora och Sebastian visa vårt missnöje mot detta. Till en början var det helt ok, NPD-folket var på ett ställe och vi var på ett ställe. Polisen hade inringat NPD:arna så det inte skulle bli några sammanstötningar. So far so good. Men efter några timmars planlöst omkringströvande beslöt vi oss för att ta oss hemåt, men se det var lättare sagt än gjort. Elvis hade redan lämnat sällskapet efter att polisen varit så vänlig och sprutat tårgas i ögonen på honom men vi andra var kvar och började så smått traska hemåt. Det var nu det började bli problem.

Typiskt nog hade NPD:arna beslutat sig för att ha sin uppsamlingsplats 100 meter från vår lägenhet och eftersom stämningen börjat bli ganska hotfull de båda lägren emellen hade man spärrat av en stor del av stadsdelen Mitte. Vi försökte med alla omvägar vi kunde hitta, men det fanns inget sätt att ta sig hem. Vid ett tillfälle insåg vi att enda vägen var att klättra över ett nätstaket så upp bar det... Hoppsan, på andra sidan kom hela insatsstyrkan springande så det var bara att hoppa över på andra sidan igen. Om det är någon som tycker att den svenska polisen kan se nog skräckinjagande ut kan ni kanske tänka er hur den tyska Polizei ser ut. Till och med biljettkontrollanter i tunnelbanan har schäferhundar, bara som ett exempel.

Så slutligen trodde vi att vi hittat lösningen. Vi gick in på en lugn sidogata för att komma från Friedrichstrasse, där det blivit ett väldigt tumult och folk kom springande från överallt. Efter en liten stund kom dock polisen och skrek: "Raus! Raus!" Eftersom jag inte hade några ID-handlingar på mig (bra ak) var det ingen bra idé att stanna på gatan och bli infångad av polisen, så vi tog skydd bakom några soptunnor. I och för sig hade det säkert inte varit speciellt bra om de hittade oss där heller... Men men. Bakom tunnorna kunde vi se kravallpolisen komma springade och fullkomligt tömma gatan på folk. Här var det inget: "Kan du vara snäll att följa med här" utan poliserna fullkomligt släpade ut folk med våld. Som tur var såg de inte oss, och efter att ha väntat några extra minuter vågade vi oss fram. Det var många tankar som hann gå igenom huvudet där bakom soptunnorna, det kan jag lova. "Vad händer om de får tag i oss?" var väl den mest tryckande.

Efter att ha kommit till ytterligare en återvändsgränd, ca 6 timmar efter att vi gett oss ut på dagen, bad vi till en polis som stod och vaktade vid avspärrningen att vi skulle få gå hem till vår lägenhet. Eftersom vi inte hade något bevis med oss på att vi hade en lägenhet där (lämna aldrig hemmet utan ditt lägenhetskontrakt har jag lärt mig nu) var han väldigt tveksam. Men någonstans långt därinne i den hårda polizeikroppen fanns ändå ett hjärta. Han erbjöd sig att följa oss hem för att se till att vi inte skulle gå till NPD-människorna och göra sattyg. Sagt och gjort. Poliseskort ända in i lägenheten. Hoppas det var första och sista gången.

Arbeiten in Mitte

Jag minns faktiskt inte min första arbetsdag på Restaurant Mansy. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte minnas hur det var att kliva in där för allra första gången som anställd. Men jag minns mycket annat. Min mentor och utbildare skulle bli Katja, samma person jag pratat med första gången jag satte min fot på restaurangen. Katja var en bestämd kvinna från Marocko som hade för vana att titta över kanten på sina glasögon när jag gjorde något som var fel, eller inte fattade nog fort hur kaffemaskinen fungerade. Hon var dock ganska trevlig att prata med och hon brukade underhålla mig med små anekdoter om saker hon och hennes man hittade på. Mannen visade sig vara en mycket stram och smal herre som sällan drog på mungiporna. Der Chef höl sig alltid väl med honom, så nåt slags inflytande måste han haft någonstans. Det visade sig också att Katja lämnat sin lilla son i Marocko när hon flyttade till Berlin och gifte sig. Detta bidrog till att mitt omdöme om henne ändrades mer till det sämre... Men hon var en utmärkt lärare. Och hon var noga med att påpeka när jag gjorde fel, vilket visade sig vara bra eftersom hennes stränghet inte var i närheten av hur Der Chef var.

Jag tror det var min andra dag på jobbet som jag fick stifta bekantskap med en lång och blond tjej, den enda tyskan på stället. Julia var min räddning där i början. Hon pladdrade på och kallade mig alltid för Annalein, vilket kändes fint på något sätt. När hon sedan blev tillsammans med säkert 20 år äldre Der Chef var det dock inte lika roligt att skvallra med henne längre.... Vid den här tidpunkten jobbade även följande på restaurangen:

Gafi från Makedonien. Han skulle snart bli pappa för andra gången och när jag frågade honom hur det kändes ryckte han mest på axlarna och sa nåt i stil med: Schon gut, aber das ist nur für meine Frau. Trots mansgrisfasonerna var han en skön typ. Han bodde åt mitt håll och brukade ge mig lift hem, förlorade dock lite vitsen när man först var tvungen att gå nästan lika långt åt fel håll för att komma till hans Golf. Men han tyckte inte jag skulle gå själv hem mitt i natten och det var ju en fin tanke. Han var även den ende som gav mig dricks, tills han upptäckte att ingen annan gjorde det.

Bazam från Libanon. När han hörde att jag var från Sverige frågade han genast var i Sverige jag kom ifrån. jag försökte förklara så gott jag kunde, men eftersom killen inte hade någon referenspunkt alls i Sverige fattade jag inte riktigt vitsen. Han kanske bara ville vara trevlig, så jag frågade var i Libanon han kom ifrån utan att ha den blekaste om var hans hemstad låg heller! Bazam var annars en riktig pärla skulle det visa sig. Han hade en förmåga att se om man var lite nere och fick mig alltid på bättre humör, bara genom att säga någon rolig kommentar när man var ute i köket i något ärende. Han lagade gudomlig pizza, till slut behövde jag inte ens säga vilken sort jag ville ha för jag tog alltid samma med några specialändringar. Under fotbolls-vm 2002 hade vi alltid något att prata om. Han kände till flera av de svenska spelarna men när jag förutspådde att en viss Zlatan Ibrahimovic en dag skulle bli något stort fnös han mest och trodde inte ett dyft på mitt siande. Undrar om han kommer ihåg det nu?

Tanja från Ryssland. Det tog tre veckor innan jag träffade Tanja. Tre veckor av non stop arbete, utan en enda ledig dag. Hon jobbade precis som jag i baren, men hade flytt hem till Ryssland för något akut med sin son. Detta innebar att jag fick jobba alla hennes pass också. Min allra första lördag minns jag speciellt väl. Restaurangen var knökfull och bongarna bara sprutade ut ur maskinen och jag hade inte en chans att hinna med när jag var ensam i baren. Zac och Andrew kom förbi för att säga hej och grattis till jobbet och vad de mötte var en utarbetad Anna-Karin som inte haft rast på tio timmar, fått diverse utskällningar av Der Chef och definitivt med gråten i halsen. Större delen av kvällen är som ett enda töcken där drinkar, beställningar och utskällningar blandas i en konstig röra. När alla gäster gått hem var det bara jag, Der Chef, Julia och Gafi kvar. Och en bardisk fullkomligt överbelamrad med glas som jag inte hunnit diska. Jag skojar inte, det fanns inte plats för en knappnål på disken. Jag har för mig att Julia erbjöd sig att hjälpa mig, men Der Chef ansåg att det var mitt ansvar att ta reda på allt själv. Så här i efterhand borde jag hängt av mig förklät där och då och aldrig kommit tillbaka.

Tanja var det ja. När hon väl kom tillbaka fick jag några dagar ledigt, vilket iofs ledde till att jag blev toksjuk. Tanja var shysst, men hon hade noll koll på drinkar. Oftast delade vi upp arbetet, vi jobbade alltid båda två på fredagar och lördagar, jag fixade drinkarna och hon hällde upp ölen. Seriöst, efter att ha jobbat och blivit utbildad på att hälla upp enbart svensk öl är det ett helvete att komma till Tyskland. Om devisen i Sverige less foam is more så är det precis tvärtom i Tyskland. Där ska det vara mycket skum, och ha en speciell fluffig konsistens som jag fortfarande hävdar tar åratals att lära sig... Jag och Der Chef hade många diskussioner om det här. Eller ja, diskussioner. Det innebar oftast att han beklagade sig över min usla teknik och det slutade oftast med att han fick ställa sig själv och hälla upp. En gång, lägg märke till en gång och aldrig mer, hällde jag ut en öl som blivit extremt misslyckad och jag har aldrig hört någon svära (antar jag) så mycket på arabiska förut. I chocktillståndet kunde jag plötsligt bara prata svenska, och möjligen engelska så någon konversation blev det aldrig tal om. Detta kan ha varit första gången Der Chef satte en kniv mot min hals och sa: "Ich bringe dich um".

Det där med etik och moral verkade inte betunga Der Chef speciellt mycket. I menyerna stod att drinkarna innehöll vissa sorter av all alkohol, och alla flaskor stod prydligt uppradade bakom baren, väl synliga för alla gäster. Spriten vi blandade i drinkarna fanns dock i ett skåp under bardisken, så istället för t.ex. Absolut vodka kunde det mycket väl vara Gorbatschow vodka i glasen. Jag minns specielt en gång när Rosévinet tog slut. På lunchen hade vi alltid två stamgäster som lätt kunde klunka i sig ett par liter Rosévin var, två kostymherrar. En dag tog då vinet slut och jag bad Julia säga till gästerna att tyvärr var fallet så men kunde vi locka med något annat? Hon snörpte rejält på munnen och tillkallade Der Chef. Han hade en mycket enkel lösning på problemet. I ena handen höll han en flaska vitt vin och sa: "Weisswein." I andra handen hade han en flaska rött och sa földaktligen: "Rotwein." Sen började han hälla från båda flaskorna samtidigt ner i Rosevinskaraffen och sa triumferande: "Roséwein." Att jag inte tänkt på det.

I väntan på nästa...

I brist på anmat material lägger jag in ett gammalt inlägg från en gammal blogg...

Fick massa fina bilder från Berlin av Philip igår och det gjorde verkligen att "hemlängtan" gjorde sig påmind. Jag fattar inte varför och hur jag kan sakna en stad så mycket, för det är verkligen främst staden i sig jag saknar. Det är ju inte direkt någon av mina gamla vänner som bor kvar där men ändå gör det lite ont i hjärtat varje gång jag ser klottret på Tacheles eller Al Rajs skylt, om än så bara på bild. När jag var där i höstas med Kajsa hade jag ändå känslan när jag åkte hem att det var bra att jag varit där och lite insett att jag inte vill flytta tillbaka, men nu minns jag inte längre hur den känslans känns. Igår var det exakt fyra år sedan jag gjorde min allra sista arbetsdag hos Mansy. Kan ju inte säga att jag saknar varken honom eller själva jobbet där, men jag lärde mig så otroligt mycket av den upplevelsen att det ändå känns som en extremt viktig del av mitt liv. Det var väldigt nyttigt att tvingas göra sig förstådd på knagglig tyska och att slita som ett djur för att tjäna lite pengar. Jag saknar ju ändå en del av de människor som jobbade på den där restaurangen... Bazam t.ex. Undrar vad han gör idag? Kanske han står kvar där bakom sin lilla disk och gör de godaste vegetariska pizzorna i världen? Jag lär ju aldrig gå in i det köket och kolla igen. Undrar om han har kvar den lilla svenska flaggan jag gav honom under fotbolls-vm för fyra år sen? Bor han kvar i korsningen mellan Friedrichstrasse och den där andra gatan där man går ner med alla trevliga barerna... Damn, vad heter den? Jag minns speciellt en kväll när jag inte jobbat utan bara gick förbi restaurangen och de skulle precis stänga. Jag och Bazam tog sällskap hem och pratade om allt och ingenting. Jag vet inte varför men det minnet är att av mina bästa från då. Då kände jag mig som jag hörde till, som om jag var en av dem på något konstigt vis. Undrar hur ett sådant egentligen obetydligt minne kan etsa sig fast så väl? Och Tanya, hon lyckades ju iaf lämna stället strax efter mig, undrar om hon ens är kvar i stan? Hon kanske har åkt hem till sin son i Ryssland som måste vara... 12? Jag minns så väl den där sista dagen på jobbet. Hur chefen i alla fall verkade lite ångerfull över hur han behandlat mig. Men jag kanske bara inbillade mig för att jag ville ha ett fint slut. Undrar om han fortfarande håller knivar mot sin personals hals och säger: Ich bringe dich um. Herregud! Hur stod jag ut egentligen? Det om nåt måste ju vara ett bevis på stadens storhet, att jag ändå stannade.Och alla andra jobb... My god. Snacka om skum restaurangbransch. Dåren på sixties som bad mig skriva upp alla drinkar jag kunde blanda och sedan påstå att min caipirinha innehöll för lite socker? Dessutom hade han en säng på sitt så kallade kontor och levde bara på frukt. De nitiska tvillingarna på kaffeplejset som bara satt där och såg uppstramade ut och ville att jag skulle jobba gratis tills jag kunde sköta kafeet helt själv, eller det amerikanska dinert där jag fick sparken efter en dag för att de skulle dra ner på arbetstiderna, som aldrig gav mig tillbaka alla satans papper man varit tvungen att skaffa. Och alla dessa människor som blixtrade förbi på alla provjobb och även andra ställen: Stephanie: Bei uns in München, Charlie the coffemaker, tonåriga Julias relation till medelålders chef, asiatiskan med bananflugorna, bartenderukrainskan som inte kunde hälla upp öl, wannabeesen på sixties, andrew på dietrichs som blåljög om allt, ketchupmannen, katha, joel, johnny och han med balkongen och de med bäbisen som fick en findus? pippi? alfons? und so weiter und so weiter.Det tråkigaste av allt är att jag enbart har minnesbilder av Berlin, knappt några riktiga bildbevis. Men det kanske är just därför allt får ett visst romantiskt sken, för att jag inte kan se hur det egentligen såg ut.