Arbeiten in Mitte

Jag minns faktiskt inte min första arbetsdag på Restaurant Mansy. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte minnas hur det var att kliva in där för allra första gången som anställd. Men jag minns mycket annat. Min mentor och utbildare skulle bli Katja, samma person jag pratat med första gången jag satte min fot på restaurangen. Katja var en bestämd kvinna från Marocko som hade för vana att titta över kanten på sina glasögon när jag gjorde något som var fel, eller inte fattade nog fort hur kaffemaskinen fungerade. Hon var dock ganska trevlig att prata med och hon brukade underhålla mig med små anekdoter om saker hon och hennes man hittade på. Mannen visade sig vara en mycket stram och smal herre som sällan drog på mungiporna. Der Chef höl sig alltid väl med honom, så nåt slags inflytande måste han haft någonstans. Det visade sig också att Katja lämnat sin lilla son i Marocko när hon flyttade till Berlin och gifte sig. Detta bidrog till att mitt omdöme om henne ändrades mer till det sämre... Men hon var en utmärkt lärare. Och hon var noga med att påpeka när jag gjorde fel, vilket visade sig vara bra eftersom hennes stränghet inte var i närheten av hur Der Chef var.

Jag tror det var min andra dag på jobbet som jag fick stifta bekantskap med en lång och blond tjej, den enda tyskan på stället. Julia var min räddning där i början. Hon pladdrade på och kallade mig alltid för Annalein, vilket kändes fint på något sätt. När hon sedan blev tillsammans med säkert 20 år äldre Der Chef var det dock inte lika roligt att skvallra med henne längre.... Vid den här tidpunkten jobbade även följande på restaurangen:

Gafi från Makedonien. Han skulle snart bli pappa för andra gången och när jag frågade honom hur det kändes ryckte han mest på axlarna och sa nåt i stil med: Schon gut, aber das ist nur für meine Frau. Trots mansgrisfasonerna var han en skön typ. Han bodde åt mitt håll och brukade ge mig lift hem, förlorade dock lite vitsen när man först var tvungen att gå nästan lika långt åt fel håll för att komma till hans Golf. Men han tyckte inte jag skulle gå själv hem mitt i natten och det var ju en fin tanke. Han var även den ende som gav mig dricks, tills han upptäckte att ingen annan gjorde det.

Bazam från Libanon. När han hörde att jag var från Sverige frågade han genast var i Sverige jag kom ifrån. jag försökte förklara så gott jag kunde, men eftersom killen inte hade någon referenspunkt alls i Sverige fattade jag inte riktigt vitsen. Han kanske bara ville vara trevlig, så jag frågade var i Libanon han kom ifrån utan att ha den blekaste om var hans hemstad låg heller! Bazam var annars en riktig pärla skulle det visa sig. Han hade en förmåga att se om man var lite nere och fick mig alltid på bättre humör, bara genom att säga någon rolig kommentar när man var ute i köket i något ärende. Han lagade gudomlig pizza, till slut behövde jag inte ens säga vilken sort jag ville ha för jag tog alltid samma med några specialändringar. Under fotbolls-vm 2002 hade vi alltid något att prata om. Han kände till flera av de svenska spelarna men när jag förutspådde att en viss Zlatan Ibrahimovic en dag skulle bli något stort fnös han mest och trodde inte ett dyft på mitt siande. Undrar om han kommer ihåg det nu?

Tanja från Ryssland. Det tog tre veckor innan jag träffade Tanja. Tre veckor av non stop arbete, utan en enda ledig dag. Hon jobbade precis som jag i baren, men hade flytt hem till Ryssland för något akut med sin son. Detta innebar att jag fick jobba alla hennes pass också. Min allra första lördag minns jag speciellt väl. Restaurangen var knökfull och bongarna bara sprutade ut ur maskinen och jag hade inte en chans att hinna med när jag var ensam i baren. Zac och Andrew kom förbi för att säga hej och grattis till jobbet och vad de mötte var en utarbetad Anna-Karin som inte haft rast på tio timmar, fått diverse utskällningar av Der Chef och definitivt med gråten i halsen. Större delen av kvällen är som ett enda töcken där drinkar, beställningar och utskällningar blandas i en konstig röra. När alla gäster gått hem var det bara jag, Der Chef, Julia och Gafi kvar. Och en bardisk fullkomligt överbelamrad med glas som jag inte hunnit diska. Jag skojar inte, det fanns inte plats för en knappnål på disken. Jag har för mig att Julia erbjöd sig att hjälpa mig, men Der Chef ansåg att det var mitt ansvar att ta reda på allt själv. Så här i efterhand borde jag hängt av mig förklät där och då och aldrig kommit tillbaka.

Tanja var det ja. När hon väl kom tillbaka fick jag några dagar ledigt, vilket iofs ledde till att jag blev toksjuk. Tanja var shysst, men hon hade noll koll på drinkar. Oftast delade vi upp arbetet, vi jobbade alltid båda två på fredagar och lördagar, jag fixade drinkarna och hon hällde upp ölen. Seriöst, efter att ha jobbat och blivit utbildad på att hälla upp enbart svensk öl är det ett helvete att komma till Tyskland. Om devisen i Sverige less foam is more så är det precis tvärtom i Tyskland. Där ska det vara mycket skum, och ha en speciell fluffig konsistens som jag fortfarande hävdar tar åratals att lära sig... Jag och Der Chef hade många diskussioner om det här. Eller ja, diskussioner. Det innebar oftast att han beklagade sig över min usla teknik och det slutade oftast med att han fick ställa sig själv och hälla upp. En gång, lägg märke till en gång och aldrig mer, hällde jag ut en öl som blivit extremt misslyckad och jag har aldrig hört någon svära (antar jag) så mycket på arabiska förut. I chocktillståndet kunde jag plötsligt bara prata svenska, och möjligen engelska så någon konversation blev det aldrig tal om. Detta kan ha varit första gången Der Chef satte en kniv mot min hals och sa: "Ich bringe dich um".

Det där med etik och moral verkade inte betunga Der Chef speciellt mycket. I menyerna stod att drinkarna innehöll vissa sorter av all alkohol, och alla flaskor stod prydligt uppradade bakom baren, väl synliga för alla gäster. Spriten vi blandade i drinkarna fanns dock i ett skåp under bardisken, så istället för t.ex. Absolut vodka kunde det mycket väl vara Gorbatschow vodka i glasen. Jag minns specielt en gång när Rosévinet tog slut. På lunchen hade vi alltid två stamgäster som lätt kunde klunka i sig ett par liter Rosévin var, två kostymherrar. En dag tog då vinet slut och jag bad Julia säga till gästerna att tyvärr var fallet så men kunde vi locka med något annat? Hon snörpte rejält på munnen och tillkallade Der Chef. Han hade en mycket enkel lösning på problemet. I ena handen höll han en flaska vitt vin och sa: "Weisswein." I andra handen hade han en flaska rött och sa földaktligen: "Rotwein." Sen började han hälla från båda flaskorna samtidigt ner i Rosevinskaraffen och sa triumferande: "Roséwein." Att jag inte tänkt på det.