Monday, April 20, 2009
Thursday, April 16, 2009
Från flådiga flanörer till boehemiskt berg
Efter att ha tillbringat hela förmiddagen i de lite finare kvarteren av Berlin och i sällskap av väldigt många andra turister kände vi att det var dags att dra ner på tempot och dra till ett av mina favoritområden, Prenzlauer berg. När jag flyttade till Berlin första gången var det just här jag bodde, så det kan vara en av anledningarna till att stadsdelen ligger mig extra varmt om hjärtat. Fast å andra sidan är det ett väldigt trevligt kvarter och det tror jag alla som varit där kan hålla med om. Prenzlauer berg är lite mer bohemiskt än Mitte, även om caffe latte-mammorna tydligen hotar att ta över stället enligt min vän Nora som vi träffade på långfredagen.
När vi beslutade oss för att dra norrut befann vi oss ju vid Gendarmenmarkt och för en gångs skull dök det inte upp en tunnelbanestationen, ingen s-bahn heller och ingen tram (spårvagn) så vi fick knata en bra bit tillbaka längs stora delar av Under den Linden, över bron vid Bodestrasse igen och upp mot Oranienburgerstrasse. Väl på en tram inser vi att vi inte har någon biljett och att tramen inte går dit vi ska. Av vid nästa hållplats och byte till s-bahn. Eftersom vi bara ska åka en hållplats är vi oerhört rebelliska och tjuvåker igen. Detta trots att jag vet att tyska biljettkontrollanter ser ut som militärer och har schäfrar med munkorg... Vi klarar oss dock och stiger av min gamla "hemhållplats" Nordbahnhof. Jag lyckas dock dirigera Chris åt fel håll när vi är under jorden så när vi kommer upp i dagsljuset igen känner jag inte igen mig överhuvudtaget. Skyller även min förvirring på att de byggt om en hel del kring hållplatsen sen sist jag var där...
Vi traskar vidare uppför Invalidenstrasse och efter en liten stund kommer en till tram och vi är rebelliska en gång till (!) och tjuvåker en station igen. Fötterna hade verkligen tagit stryk av förmiddagens flanering. Vi går uppför backen på Veteranenstrasse, svänger av vid Zionkirchplatz och ser äntligen målet: Kastanienalle. En mycket trevlig gata som är fylld av barer, restauranger, caféer, små roliga butiker och frisörer faktiskt. Eftersom vår törst är enormt stor och våra fötter gör enormt ont slår vi oss ner på första bästa ställe och en minut senare kan vi avnjuta en varsin Bionade (ny favorit, biodynamisk kolsyrad dryck som inte är lika söt som läsk men utan alkohol).
Ett antal Radeberger Pilsner och en varsin pizza senare känner vi oss redo att vandra vidare. Vi går i och för sig bara ett hundratal meter innan vi känner lusten för en milchkaffe och sätter och i solen ytterligare en gång. När solen försvunnit bakom hustaken beslutar vi oss för att åka hem till hotellet, vila lite för att orka med en kväll ute på stan. På vägen hem kommer jag på den briljanta idén att vi ska gå förbi min gamla lägenhet på Gleimstrasse, men jag vet inte om det är ölen eller solen som gör att jag minns helt fel var den låg i förhållande till Kastanienalle så till slut går vi Schönhauseralle ner mot u-bahnstationenen Senefelderstrasse för att åka hemåt, men den här gången betalar vi gladeligen 2.10 Euro för att komma hem säkert.
Eftermiddagsslummern visade sig bli en ganska lång slummer så inte förrän vid 21.30 är vi redo att ta en sväng i kvarteret. Jag tar med Chris ner mot Hackesche Höfe igen, men den här gången tar vi av mot Rosenthalerstrasse och Sophienstrasse. Här känns det som det är Earth Hour varje kväll, inte en gatulampa lyser och det är lite kusligt att gå förbi kyrkogården som ligger där. Målet med vår promenad är en gammal favorit, en bar som jag först lärde mig namnet på vid mitt senaste besök i Berlin trots att jag var en flitig besökare där förr. Vi kallade den alltid för "jaktbaren" i och med att temat i baren känns väldigt jaktinspirerat med t.ex. en öppen spis formad som en gran och diverse djurhuvuden på väggarna. Baren heter egentligen Schwardzwaldstuben och ligger i korsningen mellan Tucholskystrasse och Linienstrasse.
Besöket var lika trevligt som vanligt och efter ytterligare en god öl i Berlin går vi tillbaka samma väg vi kom för att slinka in på Sophieneck i korsningen Grosse Hamburgerstrasse och Sophienstrasse innan vi går hem. Sophieneck är en klassisk tysk pub och efter att ha studerat menyn kommer vi fram till att vi hellre tar en Döner/Halloumikäsesadwich på vägen hem istället för den kraftiga tyska husmanskosten de serverar här. Det blir dock en Caipiroska som är precis som en Caipirinha fast med vodka istället, och därmed mycket godare tycker jag. Halloumikäsesandwichen var lika delikat nu som igår och den kompletterade ytterligare en perfekt dag i Berlin.
När vi beslutade oss för att dra norrut befann vi oss ju vid Gendarmenmarkt och för en gångs skull dök det inte upp en tunnelbanestationen, ingen s-bahn heller och ingen tram (spårvagn) så vi fick knata en bra bit tillbaka längs stora delar av Under den Linden, över bron vid Bodestrasse igen och upp mot Oranienburgerstrasse. Väl på en tram inser vi att vi inte har någon biljett och att tramen inte går dit vi ska. Av vid nästa hållplats och byte till s-bahn. Eftersom vi bara ska åka en hållplats är vi oerhört rebelliska och tjuvåker igen. Detta trots att jag vet att tyska biljettkontrollanter ser ut som militärer och har schäfrar med munkorg... Vi klarar oss dock och stiger av min gamla "hemhållplats" Nordbahnhof. Jag lyckas dock dirigera Chris åt fel håll när vi är under jorden så när vi kommer upp i dagsljuset igen känner jag inte igen mig överhuvudtaget. Skyller även min förvirring på att de byggt om en hel del kring hållplatsen sen sist jag var där...
Vi traskar vidare uppför Invalidenstrasse och efter en liten stund kommer en till tram och vi är rebelliska en gång till (!) och tjuvåker en station igen. Fötterna hade verkligen tagit stryk av förmiddagens flanering. Vi går uppför backen på Veteranenstrasse, svänger av vid Zionkirchplatz och ser äntligen målet: Kastanienalle. En mycket trevlig gata som är fylld av barer, restauranger, caféer, små roliga butiker och frisörer faktiskt. Eftersom vår törst är enormt stor och våra fötter gör enormt ont slår vi oss ner på första bästa ställe och en minut senare kan vi avnjuta en varsin Bionade (ny favorit, biodynamisk kolsyrad dryck som inte är lika söt som läsk men utan alkohol).
Ett antal Radeberger Pilsner och en varsin pizza senare känner vi oss redo att vandra vidare. Vi går i och för sig bara ett hundratal meter innan vi känner lusten för en milchkaffe och sätter och i solen ytterligare en gång. När solen försvunnit bakom hustaken beslutar vi oss för att åka hem till hotellet, vila lite för att orka med en kväll ute på stan. På vägen hem kommer jag på den briljanta idén att vi ska gå förbi min gamla lägenhet på Gleimstrasse, men jag vet inte om det är ölen eller solen som gör att jag minns helt fel var den låg i förhållande till Kastanienalle så till slut går vi Schönhauseralle ner mot u-bahnstationenen Senefelderstrasse för att åka hemåt, men den här gången betalar vi gladeligen 2.10 Euro för att komma hem säkert.
Eftermiddagsslummern visade sig bli en ganska lång slummer så inte förrän vid 21.30 är vi redo att ta en sväng i kvarteret. Jag tar med Chris ner mot Hackesche Höfe igen, men den här gången tar vi av mot Rosenthalerstrasse och Sophienstrasse. Här känns det som det är Earth Hour varje kväll, inte en gatulampa lyser och det är lite kusligt att gå förbi kyrkogården som ligger där. Målet med vår promenad är en gammal favorit, en bar som jag först lärde mig namnet på vid mitt senaste besök i Berlin trots att jag var en flitig besökare där förr. Vi kallade den alltid för "jaktbaren" i och med att temat i baren känns väldigt jaktinspirerat med t.ex. en öppen spis formad som en gran och diverse djurhuvuden på väggarna. Baren heter egentligen Schwardzwaldstuben och ligger i korsningen mellan Tucholskystrasse och Linienstrasse.
Besöket var lika trevligt som vanligt och efter ytterligare en god öl i Berlin går vi tillbaka samma väg vi kom för att slinka in på Sophieneck i korsningen Grosse Hamburgerstrasse och Sophienstrasse innan vi går hem. Sophieneck är en klassisk tysk pub och efter att ha studerat menyn kommer vi fram till att vi hellre tar en Döner/Halloumikäsesadwich på vägen hem istället för den kraftiga tyska husmanskosten de serverar här. Det blir dock en Caipiroska som är precis som en Caipirinha fast med vodka istället, och därmed mycket godare tycker jag. Halloumikäsesandwichen var lika delikat nu som igår och den kompletterade ytterligare en perfekt dag i Berlin.
Tuesday, April 14, 2009
Påskafton - AK goes turistguide
Jag börjar dagen med att kika ut mot TV-tornet på Alexanderplatz från vårt hotellrum och konstaterar att solen strålar från en klarblå himmel. Känns som det kan bli en mycket bra påskafton även om vi inte planerat något traditionellt påskfirande. Hotellfrukostar i allmänhet brukar ju vara en angenäm upplevelse eftersom det i regel finns så mycket olika smaskigheter att välja mellan, men Alexander Plazas frukost slår nog alla mina tidigare rekord. Utan problem proppar jag i mig både nyttigra frallor med ananasmarmelad och ost, onyttig croissant med eller utan choklad, fruktsallad med nötter och kokosflagor, yoghurt med eller utan frukt, mozzarella och tomat, gravad lax, äggröra med färska kryddor och diverse andra tyska specialiteter (är nog tur att jag inte äter kött för då skulle jag nog spricka). Självklart serveras även fräsch apelsinjuice och kaffe eller te i vilken form du än kan tänkas önska dig, plus en liten påskgodis på slutet. Bra start på dagen!
Idag står en rutt på schemat som jag gått med otaliga gäster som kommit på besök i Berlin och velat se "det man ska se". Christoffer hade egentligen inga såna önskemål men jag vet ju att alla kommer fråga honom om han sett vissa saker så då tänkte jag att vi skulle avverka nödvändigeterna omifallatt, och dessutom få en rejäl promenad i solskenet. Vi börjar med att vika av från hotellet på Rosenstrasse bort mot Berliner Dom genom att korsa bron över Spree via Bodestrasse. Framför domkyrkan och Altes museum finns en gigantisk gräsmatta som redan är fylld av vad jag misstänker är både berlinare och turister. Vi svänger västerut ut på Karl Liebknechtstrasse för att så småningom hamna på paradgatornas paradgata: Under den linden. På var sida radar den ena pampiga byggnaden upp sig efter en annan, t.ex. Neue Wache, Deutsche Staatsoper, Humboldt-Universität, Historisches museum och Staatsbibliothek (nej, jag tvingade inte stackars Christoffer att gå in där).
Efter den långa, långa gatan är vi äntligen framme vid Brandenburger Tor där vi får kryssa mellan dansuppträdanden, horder av turister och musikanter för att ens ta oss till andra sidan porten där vi slänger ett snabbt öga på Reichtag och Siegessäule innan vi flyr allt oväsen och alla människor genom att ta en liten tur i Tiergarten. Den enorma parken på tre kvadratkilometer är verkligen enorm och sträcker sig som en enda jättestor oas mellan öst och väst. På vägen mot Potsdamer Platz passerar vi förintelsemomentet som uppfördes 2005. Monumentet är tillägnat alla judar som dog under förintelsen och består av 2711 stenblock i olika storlek och höjd. Under marken finns även en utställning. Potsdamer Platz är ett helt återuppbyggt område som blev helt sönderbombat under andra världskriget, och består av annorlunda arkitektur och man får känslan av att lika gärna kunna befinna sig i New York eller Shanghai. Strax intill fanns tidigare t.ex. Goebbels propagandaministerium och Hitlers bunker men nu finns bara en äng som blir mindre och mindre för varje år tack vare eller på grund av den otroliga byggnadslusta som Berlin befinner sig i sedan tio år tillbaka.
Efter lite strosande i kvarteret och ett besök i Sony Center viker vi av mot Niederkirchenerstrasse där en relativt lång del av muren finns bevarad. Den ser inte mycket ut för världen och jag påminner mig själv om att ta med Chris till East side gallery vid Ostbahnhof istället för en lite mer konstnärlig uppvisning av det historiska monumentet som Berlinmuren ändå är. Vi passerar Checkpoint Charlie på Friedrischstrasse och jag är noga med att inte hävda att John F Kenney höll sitt berömda "Ich bin ein Berliner"-tal här som jag så felaktigt hävdade en annan gång. Men det bidrog i alla fall till att min kompis Johanna har en fin bild på en skraltig byggnadsställning där JFK inte höll sitt tal, men i alla fall... Vi viker av från shoppinggatan på Leipziger strasse för att få lite lugn och ro bland alla hysteriska turister och drar oss därmed ner mot Gandarmenmarkt, ett torg med inte mindre än två kyrkor: Tyska kyrkan och Franska kyrkan. Dessutom finns här ett konserthus. Sugna på att sätta sig i solen och antingen ta en kall öl eller en varm kaffe, men osugna på att betala ockerpris besluter vi oss för att lämna turiststråket och bege oss till Prenzlauer berg istället.
Fortsättning på dagen kommer imorgon!
Idag står en rutt på schemat som jag gått med otaliga gäster som kommit på besök i Berlin och velat se "det man ska se". Christoffer hade egentligen inga såna önskemål men jag vet ju att alla kommer fråga honom om han sett vissa saker så då tänkte jag att vi skulle avverka nödvändigeterna omifallatt, och dessutom få en rejäl promenad i solskenet. Vi börjar med att vika av från hotellet på Rosenstrasse bort mot Berliner Dom genom att korsa bron över Spree via Bodestrasse. Framför domkyrkan och Altes museum finns en gigantisk gräsmatta som redan är fylld av vad jag misstänker är både berlinare och turister. Vi svänger västerut ut på Karl Liebknechtstrasse för att så småningom hamna på paradgatornas paradgata: Under den linden. På var sida radar den ena pampiga byggnaden upp sig efter en annan, t.ex. Neue Wache, Deutsche Staatsoper, Humboldt-Universität, Historisches museum och Staatsbibliothek (nej, jag tvingade inte stackars Christoffer att gå in där).
Efter den långa, långa gatan är vi äntligen framme vid Brandenburger Tor där vi får kryssa mellan dansuppträdanden, horder av turister och musikanter för att ens ta oss till andra sidan porten där vi slänger ett snabbt öga på Reichtag och Siegessäule innan vi flyr allt oväsen och alla människor genom att ta en liten tur i Tiergarten. Den enorma parken på tre kvadratkilometer är verkligen enorm och sträcker sig som en enda jättestor oas mellan öst och väst. På vägen mot Potsdamer Platz passerar vi förintelsemomentet som uppfördes 2005. Monumentet är tillägnat alla judar som dog under förintelsen och består av 2711 stenblock i olika storlek och höjd. Under marken finns även en utställning. Potsdamer Platz är ett helt återuppbyggt område som blev helt sönderbombat under andra världskriget, och består av annorlunda arkitektur och man får känslan av att lika gärna kunna befinna sig i New York eller Shanghai. Strax intill fanns tidigare t.ex. Goebbels propagandaministerium och Hitlers bunker men nu finns bara en äng som blir mindre och mindre för varje år tack vare eller på grund av den otroliga byggnadslusta som Berlin befinner sig i sedan tio år tillbaka.
Efter lite strosande i kvarteret och ett besök i Sony Center viker vi av mot Niederkirchenerstrasse där en relativt lång del av muren finns bevarad. Den ser inte mycket ut för världen och jag påminner mig själv om att ta med Chris till East side gallery vid Ostbahnhof istället för en lite mer konstnärlig uppvisning av det historiska monumentet som Berlinmuren ändå är. Vi passerar Checkpoint Charlie på Friedrischstrasse och jag är noga med att inte hävda att John F Kenney höll sitt berömda "Ich bin ein Berliner"-tal här som jag så felaktigt hävdade en annan gång. Men det bidrog i alla fall till att min kompis Johanna har en fin bild på en skraltig byggnadsställning där JFK inte höll sitt tal, men i alla fall... Vi viker av från shoppinggatan på Leipziger strasse för att få lite lugn och ro bland alla hysteriska turister och drar oss därmed ner mot Gandarmenmarkt, ett torg med inte mindre än två kyrkor: Tyska kyrkan och Franska kyrkan. Dessutom finns här ett konserthus. Sugna på att sätta sig i solen och antingen ta en kall öl eller en varm kaffe, men osugna på att betala ockerpris besluter vi oss för att lämna turiststråket och bege oss till Prenzlauer berg istället.
Fortsättning på dagen kommer imorgon!
Monday, April 13, 2009
Wiedersehen in Berlin - Bloggen lever igen
Hurra! Anna-Karin hittade återigen en anledning till att åka hem till Berlin igen. Pojkvän fyllde år i december, flickvän bjuder pojkvän på weekendresa över påsk, ta da! Here we are.
Anländer Tegelflygplatsen vid 15-tiden och vi beger oss direkt "hem" till hotellet Alexander Plaza vid Hackescher Markt. Snabbt ombyte av kläder eftersom det visade sig vara betydligt varmare i Berlin än i Gbg, och vidare ut på stan igen. Eftersom det här är Christoffers första besök i Berlin kände jag mig tvungen att låta honom få testa en riktig Berlin-klassiker, Der Döner. Det påminner om en kebab men är så mycket mer. Går inte att föklara men rödkål och supergod sås är en del av hemligheten. Vi gick till exakt samma ställe som jag och Kajsa gick till vår första kväll i Berlin förra gången och blev inte besvikna. För 2.80 Euro, ca 30 kr, får man mat snabbt, det smakar väldigt bra och man blir görmätt. Eftersom jag är demi-vegetarian numera valde jag bort kycklingen och körde en Halloumikäse-sandwich istället som är ungefär samma sak men med halloumiost istället för kyckling. Vår Berlinhelg kan officiellt börja!
Vi slår oss ner i Monbijoupark, bokstavligen ett stenkast från mitt gamla jobb på Restaurant Mansy. I ett ögonblick flyttas jag sju år tillbaka i tiden (är det verkligen så längesen?!) och det kunde ha varit en helt vanlig dag då, bara ännu en lunch i parken innan jobbet. Efter gott gassande i solen beslutar vi oss att ta en liten promenad innan vi ska träffa en kompis och börjar knata utmed Spree bort mot Tacheles och resten av Oranienburgerstrasse. Det roliga med Tacheles är att det aldrig ser likadant ut när man än är i Berlin. Senast jag var i stan var det tillhåll för obskyra konstnärer blandat med flashiga hotellgäster från hotellet bredvid. Från framsidan ser allt som vanligt ut men när vi kliver in på bakgården kliver vi rakt ner i sand och den stora ytan som förr var fylld med skräp har blivit en riktig beach bar, caipirinhas och mojitos säljs till höger och vänster och folk sitter på skiftande saker som t.ex. en gammal rutschkana och en nedklottrad lädersoffa. Undrar hur det ser ut nästa gång man är i stan?
Tillbaka nere vid Hackesher Höfe väntar Nora och hennes pojkvän Gunnar, en gammal bekantskap och en ny. Nora fick det tuffa uppdraget att lära mig tyska en gång i världen, i utbyte mot lite kunskaper i svenska för henne. Hon gav dock upp sina lektioner ganska snabbt, jag måste ha varit en usel lärare. Vi går till Aufstürz (it's a classic!) och vi kör lite Schwarzbier, Bionade, Hefeweizen, Milchkaffee och Schmalzbrote för Chris (ister som smörgåspålägg...) innan det är dags att avsluta dagen och vingla hem till hotellet igen. Perfekt dag.
Fortsättning följer imorgon! Så småningom kommer bilder också.
Anländer Tegelflygplatsen vid 15-tiden och vi beger oss direkt "hem" till hotellet Alexander Plaza vid Hackescher Markt. Snabbt ombyte av kläder eftersom det visade sig vara betydligt varmare i Berlin än i Gbg, och vidare ut på stan igen. Eftersom det här är Christoffers första besök i Berlin kände jag mig tvungen att låta honom få testa en riktig Berlin-klassiker, Der Döner. Det påminner om en kebab men är så mycket mer. Går inte att föklara men rödkål och supergod sås är en del av hemligheten. Vi gick till exakt samma ställe som jag och Kajsa gick till vår första kväll i Berlin förra gången och blev inte besvikna. För 2.80 Euro, ca 30 kr, får man mat snabbt, det smakar väldigt bra och man blir görmätt. Eftersom jag är demi-vegetarian numera valde jag bort kycklingen och körde en Halloumikäse-sandwich istället som är ungefär samma sak men med halloumiost istället för kyckling. Vår Berlinhelg kan officiellt börja!
Vi slår oss ner i Monbijoupark, bokstavligen ett stenkast från mitt gamla jobb på Restaurant Mansy. I ett ögonblick flyttas jag sju år tillbaka i tiden (är det verkligen så längesen?!) och det kunde ha varit en helt vanlig dag då, bara ännu en lunch i parken innan jobbet. Efter gott gassande i solen beslutar vi oss att ta en liten promenad innan vi ska träffa en kompis och börjar knata utmed Spree bort mot Tacheles och resten av Oranienburgerstrasse. Det roliga med Tacheles är att det aldrig ser likadant ut när man än är i Berlin. Senast jag var i stan var det tillhåll för obskyra konstnärer blandat med flashiga hotellgäster från hotellet bredvid. Från framsidan ser allt som vanligt ut men när vi kliver in på bakgården kliver vi rakt ner i sand och den stora ytan som förr var fylld med skräp har blivit en riktig beach bar, caipirinhas och mojitos säljs till höger och vänster och folk sitter på skiftande saker som t.ex. en gammal rutschkana och en nedklottrad lädersoffa. Undrar hur det ser ut nästa gång man är i stan?
Tillbaka nere vid Hackesher Höfe väntar Nora och hennes pojkvän Gunnar, en gammal bekantskap och en ny. Nora fick det tuffa uppdraget att lära mig tyska en gång i världen, i utbyte mot lite kunskaper i svenska för henne. Hon gav dock upp sina lektioner ganska snabbt, jag måste ha varit en usel lärare. Vi går till Aufstürz (it's a classic!) och vi kör lite Schwarzbier, Bionade, Hefeweizen, Milchkaffee och Schmalzbrote för Chris (ister som smörgåspålägg...) innan det är dags att avsluta dagen och vingla hem till hotellet igen. Perfekt dag.
Fortsättning följer imorgon! Så småningom kommer bilder också.
Monday, October 6, 2008
Göra om, göra rätt
Just nu känner jag att jag måste göra något med mina bloggar. Om det blir en sammanslagning, en annorlunda vinkling eller om jag lägger ner helt vet jag inte. Medan jag filurer på det kommer jag inte lägga in några nya inlägg på varken Bibliotekariens bästa eller Mitte und mehr.
Hoppas vi ses igen!
Hoppas vi ses igen!
Wednesday, July 2, 2008
Füssball
Så här precis i efterdyningarna av ännu ett mästerskap i fotboll, kommer många fotbollsrelaterade minnen från VM 2002 tillbaka. Ett av de starkaste är när jag och Kajsa gick genom stan en dag och passerade den judiska synagogan på Oranienburgerstrasse. Utanför där står alltid minst två poliser, och det går alltid att läsa av hur stressad situationen i Israel och Palestina är genom att räkna polisstyrkan. Ibland kunde det även stå en hel bandvagn utanför och då visste man att det var fara på färde. Just den här eftermiddagen stod dock endast två poliser, båda beväpnande med varsin k-pist och en bister uppsyn.
Så här i fotbolls-VM tider hade Kajsa för dagen valt en vit t-shirt med "England" tryckt över bröstet. England hade ju vid tillfället ändå en svensk förbundskapten och det var en snygg tröja så det var ju inte så märkligt att hon valt just den tröjan. När vi passerar vakterna ropar den ena till och vinkar att vi ska komma fram. Vi kliver nervöst fram till dem.
Den ena vakten tittar extra strängt på oss, pekar på Kajsa och säger utan att dra på munnen ett endaste dugg:
"- Das soll gelb, rot und schwarz sein. Gehst du sofort nach Hause und zieshst du um!"
(Det ska vara gult, rött och svart. Gå direkt hem och byt om.)
Vilket val hade du gjort? 1. Lovat dyrt och heligt att gå hem och byta om. 2. Trotsa en skitstor kille beväpnad med k-pist.
Roligt ändå att fotboll engagerar alla, men ibland får man passa sig vad man har på sig för kläder.
Så här i fotbolls-VM tider hade Kajsa för dagen valt en vit t-shirt med "England" tryckt över bröstet. England hade ju vid tillfället ändå en svensk förbundskapten och det var en snygg tröja så det var ju inte så märkligt att hon valt just den tröjan. När vi passerar vakterna ropar den ena till och vinkar att vi ska komma fram. Vi kliver nervöst fram till dem.
Den ena vakten tittar extra strängt på oss, pekar på Kajsa och säger utan att dra på munnen ett endaste dugg:
"- Das soll gelb, rot und schwarz sein. Gehst du sofort nach Hause und zieshst du um!"
(Det ska vara gult, rött och svart. Gå direkt hem och byt om.)
Vilket val hade du gjort? 1. Lovat dyrt och heligt att gå hem och byta om. 2. Trotsa en skitstor kille beväpnad med k-pist.
Roligt ändå att fotboll engagerar alla, men ibland får man passa sig vad man har på sig för kläder.
Monday, June 16, 2008
Vilse i pannkakan en gång till
Lokalsinne har aldrig varit min starka sida och det har bevisats gång på gång, bland annat i den här bloggen. Detta är verkligen en outömlig källa och här följer ännu en liten anekdot i ämnet.
Det var en sån där typisk dag i Berlin när man plötsligt slogs av en överväldigande lust att gå på popklubb. Detta hände mig och min ständiga vapendragare Kajsa ganska ofta och som tur var kunde behovet tillfredställas på ett enkelt sätt. Minst en gång i veckan anordnas Karrera Klub - stans bästa klubb för popmusik. Temat kunde vara till exempel indiepop, britpop eller alternative. Klubben flyttar omkring på olika ställen så oftast fick man bekanta sig med en ny del av stan. Just den här dagen skulle arangemanget vara i Volkspark Friedrichshain. En park som varken jag eller Kajsa besökt tidigare, men vår uppfattning innan vi begav oss hemifrån var: "Hur stor kan den vara?" Hur svårt kan det vara att hitta?". Svaret på dessa frågor var: 1. Enorm. 2. Jättesvårt.
Vi anländer parken glada i hågen och börjar traska den vägen som kändes mest naturlig. Vi ser ett hus.
"Titta! Där måste det vara".
Det var det inte. Vi fortsätter och ser ett till hus.
"Titta! Men där måste det verkligen vara".
Men icke. Detta upprepar sig flertalet gånger och till slut inser vi att vi är tillbaka där vi började utan att ha hittat någon Karrera Klub. Ok, ny väg och nya krafter.
Flera timmar senare (jag skojar inte) har det till och med hunnit bli mörkt och vi har fortfarande inte hittat någon popklubb. Vi beslutar oss för att fråga efter vägen. En mycket bra idé om vi inte råkat fråga de flummigaste personerna i hela parken. Den öppna elden och de akrobatiska övningarna kanske borde gett oss en hint, så här i efterhand ser jag plötsligt nycirkusartisen Katla framför mig. Beskrivningen de gav påminde en del om en scen i filmen "Can't hardly wait" där en av huvudpersonerna som spelas av Jennifer Love Hewitt frågar några stenade killar om vem Preston Meyers är. Deras svar är ungefär: "He's kind of tall, he's got like hair and he often wears like a t-shirt."
Jag minns inte riktigt hur det gick till men plötsligt ser vi ljuset. Halleluja! Väl inne glömmer vi alla våra tidigare bekymmer, och när DJ:n spelar vår önskelåt "Touch me" med Weeping Willows är lyckan total. Och det var tur det var vi var de enda som rödje på dansgolvet till den låten... Mission accomplished, men jag skulle aldrig hitta tillbaka igen.
Kajsa? Du kanske har lite fler detaljer att bidra med?
Det var en sån där typisk dag i Berlin när man plötsligt slogs av en överväldigande lust att gå på popklubb. Detta hände mig och min ständiga vapendragare Kajsa ganska ofta och som tur var kunde behovet tillfredställas på ett enkelt sätt. Minst en gång i veckan anordnas Karrera Klub - stans bästa klubb för popmusik. Temat kunde vara till exempel indiepop, britpop eller alternative. Klubben flyttar omkring på olika ställen så oftast fick man bekanta sig med en ny del av stan. Just den här dagen skulle arangemanget vara i Volkspark Friedrichshain. En park som varken jag eller Kajsa besökt tidigare, men vår uppfattning innan vi begav oss hemifrån var: "Hur stor kan den vara?" Hur svårt kan det vara att hitta?". Svaret på dessa frågor var: 1. Enorm. 2. Jättesvårt.
Vi anländer parken glada i hågen och börjar traska den vägen som kändes mest naturlig. Vi ser ett hus.
"Titta! Där måste det vara".
Det var det inte. Vi fortsätter och ser ett till hus.
"Titta! Men där måste det verkligen vara".
Men icke. Detta upprepar sig flertalet gånger och till slut inser vi att vi är tillbaka där vi började utan att ha hittat någon Karrera Klub. Ok, ny väg och nya krafter.
Flera timmar senare (jag skojar inte) har det till och med hunnit bli mörkt och vi har fortfarande inte hittat någon popklubb. Vi beslutar oss för att fråga efter vägen. En mycket bra idé om vi inte råkat fråga de flummigaste personerna i hela parken. Den öppna elden och de akrobatiska övningarna kanske borde gett oss en hint, så här i efterhand ser jag plötsligt nycirkusartisen Katla framför mig. Beskrivningen de gav påminde en del om en scen i filmen "Can't hardly wait" där en av huvudpersonerna som spelas av Jennifer Love Hewitt frågar några stenade killar om vem Preston Meyers är. Deras svar är ungefär: "He's kind of tall, he's got like hair and he often wears like a t-shirt."
Jag minns inte riktigt hur det gick till men plötsligt ser vi ljuset. Halleluja! Väl inne glömmer vi alla våra tidigare bekymmer, och när DJ:n spelar vår önskelåt "Touch me" med Weeping Willows är lyckan total. Och det var tur det var vi var de enda som rödje på dansgolvet till den låten... Mission accomplished, men jag skulle aldrig hitta tillbaka igen.
Kajsa? Du kanske har lite fler detaljer att bidra med?
Subscribe to:
Posts (Atom)
