Demonstration

Det var en ovanligt solig lördag i november när NPD (Nationalsozialistisches partei Deutschlands), bestämde sig för att marschera genom Berlins gator för att sprida sitt budskap. NPD har jämförts med Hitlers nazistparti och tillhör den extrema högern i Tyskland. Inte nog med att de skulle gå genom stan, de hade till och med fått tillstånd att gå genom de judiska kvarteren, t.ex. förbi synagogan på Oranienburgerstrasse. Om någon sagt till mig där på morgonkvisten att dagen skulle sluta med att jag låg och tryckte bakom en soptunna för att inte bli gripen av polisen hade jag nog trott de skojat...

Intet ont anande följde jag med Zac ut för att tillsammans med våra kompisar Elvis, Nora och Sebastian visa vårt missnöje mot detta. Till en början var det helt ok, NPD-folket var på ett ställe och vi var på ett ställe. Polisen hade inringat NPD:arna så det inte skulle bli några sammanstötningar. So far so good. Men efter några timmars planlöst omkringströvande beslöt vi oss för att ta oss hemåt, men se det var lättare sagt än gjort. Elvis hade redan lämnat sällskapet efter att polisen varit så vänlig och sprutat tårgas i ögonen på honom men vi andra var kvar och började så smått traska hemåt. Det var nu det började bli problem.

Typiskt nog hade NPD:arna beslutat sig för att ha sin uppsamlingsplats 100 meter från vår lägenhet och eftersom stämningen börjat bli ganska hotfull de båda lägren emellen hade man spärrat av en stor del av stadsdelen Mitte. Vi försökte med alla omvägar vi kunde hitta, men det fanns inget sätt att ta sig hem. Vid ett tillfälle insåg vi att enda vägen var att klättra över ett nätstaket så upp bar det... Hoppsan, på andra sidan kom hela insatsstyrkan springande så det var bara att hoppa över på andra sidan igen. Om det är någon som tycker att den svenska polisen kan se nog skräckinjagande ut kan ni kanske tänka er hur den tyska Polizei ser ut. Till och med biljettkontrollanter i tunnelbanan har schäferhundar, bara som ett exempel.

Så slutligen trodde vi att vi hittat lösningen. Vi gick in på en lugn sidogata för att komma från Friedrichstrasse, där det blivit ett väldigt tumult och folk kom springande från överallt. Efter en liten stund kom dock polisen och skrek: "Raus! Raus!" Eftersom jag inte hade några ID-handlingar på mig (bra ak) var det ingen bra idé att stanna på gatan och bli infångad av polisen, så vi tog skydd bakom några soptunnor. I och för sig hade det säkert inte varit speciellt bra om de hittade oss där heller... Men men. Bakom tunnorna kunde vi se kravallpolisen komma springade och fullkomligt tömma gatan på folk. Här var det inget: "Kan du vara snäll att följa med här" utan poliserna fullkomligt släpade ut folk med våld. Som tur var såg de inte oss, och efter att ha väntat några extra minuter vågade vi oss fram. Det var många tankar som hann gå igenom huvudet där bakom soptunnorna, det kan jag lova. "Vad händer om de får tag i oss?" var väl den mest tryckande.

Efter att ha kommit till ytterligare en återvändsgränd, ca 6 timmar efter att vi gett oss ut på dagen, bad vi till en polis som stod och vaktade vid avspärrningen att vi skulle få gå hem till vår lägenhet. Eftersom vi inte hade något bevis med oss på att vi hade en lägenhet där (lämna aldrig hemmet utan ditt lägenhetskontrakt har jag lärt mig nu) var han väldigt tveksam. Men någonstans långt därinne i den hårda polizeikroppen fanns ändå ett hjärta. Han erbjöd sig att följa oss hem för att se till att vi inte skulle gå till NPD-människorna och göra sattyg. Sagt och gjort. Poliseskort ända in i lägenheten. Hoppas det var första och sista gången.